Järnvägen.

Filmer ifrån SVT play.

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

Film om järnvägen mellan Karlshamn och Vislanda

När järnvägen skulle byggas.

Ett utdrag ifrån Fredrik Karlsson samlingar. Författaren är okänd för mig.

En dag i slutet av 1860- talet kom halte Petter Karlsson inklivande till sin granne, Jonas på Backen och satte sig stånkande på soffan.

Han bar tydligen på stora nyheter, det kunde ett barn begripa.

-  Har ni nånsin hört på maken! Pustade han. En järnbana ska komma att gå här förbi. Jag har nyss vatt hos bror min, nämndemannen, och han har två stycken tidningar, som kommer ut var vecka, och i dom har han läst det.

-  Va kommer du med för prat, sade Jonas fnurrigt, en järnbana? Vad är det för nånting?

- Jo, de ä en väg liksom en landsväg, å vagnarna ä också av järn. Å sen ä där nåt di kallar lockmotiv, som di öser fullt med stenkol inuti. Å sen inuti ä en panna, liksom en brännvinspanna, som di slår fullt med vann, ja du vet som di har de i brännerierna, å sen tänner di på stenkolen. Å när de börja koka, då springer alltihop som självast hin. Vagnarna ä i storlek som min stuga, å så hakas di ihop med kettingar, så där blir en lång ra bortåt en halv tjog. Å alltihop de där flyger iväg så de vinner åt at. Di som åker i di vagnarna få inte trä ut huvut genom fönstren, för då blåser huvut å. På en liten stund kan en komma till stan eller Wäxjö, ja änna till Stockholm, säjer min bror.

-  Jaa, sade Jonas, nog har jag hört möe i min da, men de dära pratet går över min horisont. En landsväg å järn å alltihop å järn? Va ska di få allt järnet från. Å så dyrt, som de ä, en yxbrodd kostar tre daler. De gav ja smen Elving i går.

- Jaa, sa Petter Karlsson, jag har nog tänkt på desamma. Bror min å ja har talat möe om de dera. Men han säjer, att först gör di en vanlig landsväg, men den får inte vara för backig, utan då få di spränga bort bergen. Sen lägger di balkar på den, å sen övanpå dom lägger di långa stänger av järn. Di liknar takrännor, å i dom ska hjulen gå.

-  Men om vintrarna, sade Jonas, när allting fryser igen, kan di gå då?

-  Ja, sade Petter Karlsson, då sprutar di kokande vann i di dära rännorna. Å så har dom likson spadar inpassade i lokomotivet där fram före, som skåtar unnan sörjan, må du tro, å då går de unnan så de tjuter och gnisslar!

- Ja, men så dyrt som järnet ä, sade Jonas, som tänkte på sin dyra yxa. Di kan ju stjäla en tocken dära stång. Å då ligger väl hela härligheten i diket, som en kullramlad famnvedslänga?

Å nej, fortsatte Petter Karlsson, du må tro, att Sveriges lagar ä stränga. Di går vakt dag och natt längs banan. Om di skulle få tag i nån, som morar me å pela loss järn, så häktas den. Å han blir säkert hängd på en stolpe breve banan, så att alla som åker där förbi kan si honom dingla där. Då mister di nog lusten att stjäla järn, tänker ja!

-  Ja, sade Jonas, de låter nog bra alltihopa de dära, men om de blir nåt å at, de ä en annan sak. Nog vill ja se et först.

Mor Maria, som satt i vävstolen, vände nu på sig.

- Då lever i alla fall inte ja, vidhöll mor Maria.

-  Prat! fräste Petter Karlsson, tog mössan och linkade mot dörren, nästa år kan vi ha banan här. Hajöss me er nu!

-  Om de verkligen kommer å bli av, då lever nog inte ja!

-  Ni ä då ena besynnerliga mänske, utbrast Johan Peter förargad. Ni kommer nog att få läre er tro at. Si först och tro sen ska ni allt få göra!

En tid där efter stodo folkhoparna vi d kyrkan och väntade på sammanringningen till gudstjänst. Allmänna samtalsämnet var förstås järnbanan, som skulle dragas fram där förbi. En gammal båtsman påstod, att han sett sådana banor eller järnvägar i England. Så drog han fram ur byxfickan en snusdosa av tenn, den han köpt i England. På snusdosans lock var en bild av ett lokomotiv graverat.

Alla måste naturligtvis se denna raritet och så vandrade den ur hand i hand allteftersom de gamle hunno få brillorna på sig. Båtsmannen blev ansatt av så mycket frågor, att han varken kunde eller hann med att besvara dem. Man ville veta, var den stora brasan brann, var vatten eller brännvinspannan fanns, om hjulaxlarna var ihåliga, eftersom de sågo att vara krokiga. På lustiga anmärkningar sparades ej heller.

-  Ingen vet, vad kokande vatten på ett så underbart ting kan åstadkomma, sade båtsmannen. I ha väl sett, lite var därhemma, när man kokar kaffe. Då vet man ibland inte ord av, förrän locket flyger en rakt i planeten, och kaffet sjöar över. Tocket där tänker en inte nåt vidare på, men de kan va lika märkligt för de!

En pys stack fram en liten nyfiken näsa, för att också få se den underbara dosan ifrån England, men blev avsnäst med orden: De här begriper inte en sån pojkvalp, som du. Laga du, att du blir torr bakom öronen först!

Då ljödo båda klockorna. Sammanringningen började. Gubbarna lyfte vördnadsfullt på hattarna, kvinnorna nego och alla suckade: Gud vare mig syndare nådig. Och skarorna gledo tysta in i kyrkan….

Det hade blivit vinter med långa, mörka kvällar. Och samtalen under dem var fortfarande den underbara järnbanan, som möjligen skulle komma. Men när så en dag några främmande herrar anlände till bygden, blev frågan om möjligt aktuellare än någonsin.

De främmande herrarna, som kallades ingenjörer, följdes av hantlangare, som buro knippen av pålar, mätstickor, kedjor och måttband. Såväl herrarna som deras bärare voro klädda i långa kappor och höga kragstövlar. De höllo sig först nere vid sjön, höggo hål i isen och mätte sjöns djup. Sedan stegade de upp höjderna omkring, höggo märken i form av plattor på björkarna hit och dit och tecknade på dem saker, som voro obegripliga för allmogen. I ingenjörernas spår följde, undrande och försiktigt spörjande, ortsbefolkningen, som lade råd med varann, om vad krumelurerna bara kunde betyda.

-  Ska banan gå genom sjön, sade en gammal gubbe, vill ja då bara säja ifrån att aldrig kommer ja att åka me de otyget. Där borta! – han pekade med sin knölpåk – ä sjön bottenlös. Ja, mätte en gång me tre oxöddar hopknutna, men där kändes ingen botten.

-   Inte mena di köra fram där, inte, sade en annan.

-  Men bana ska väl göras rak. Blir de krökar på´n, så bär de väl i diket. Emellertid så förstår vi oss inte på et. Häromdagen hörde ja å en, som kom från Bubbetorp, att dom där dragit kättingen rakt igenom ett kök, och där kan väl ändå inte banan gå. För då finger di riva hela huset, å de blev allt för dyrt. Jag frågade ändå en av herrarna, de va en löjtnant, som hette Tegner, men han bara tuggade å svor å sa: De begriper ni inte bönder! Ja, min liv, sa han så.- Den, som lever, får si va de blir av et.

-   Å där borta på Smelyckan, inföll nu en tredje, ve vägskälet, där har dom nu hållit på i flera dar å mätt å mätt, så ja trodde allri de skulle ta slut. Då frågte ja en å dem, som slo ner pinna, va de skulle tjäna te. De va en beskedli kar, så han talte om för mej, att där skulle de ble en station, där folk skulle stiga på tåget, sa han.

Så fortsatte stakningen dag efter dag. En kväll tittade Johan Petter om igen in till Jonas på Backen.

-  Ja, nu tror du väl ändå, du Jonas, och du Maria me förresten, att banan blir av, nu, när di stakat den nästan färdig, sa han i det han slog ner på soffan.

-   Vi ha inte sett ét än, genmälde Jonas. De ä bara förslag, de här, de sa en av dem som var me. De ska räkna efter, hur dyrt det blir, så får di si, om di kan skaffa pengar, för de kommer att kosta lassavis med silverpengar, ja, tre par hästar orkar nog inte dra dem, å de vill säja möcket de. Jaa, va ska di bara få pengarna ifrån?

-  Det är visserligen sant, står de i katekesen, sa Peter Karlsson, men ja har talat me bror min om de dära, å han sa, att landsens riksda å regering gått med på att banan ska byggas å staten betalar en stor del. Å Karlskrona stad ska också betala en förskräckligt stor summa pengar, för de finns rika herrar, som ä mycket inkietta om att bana ska byggas.

-  Ja, har bror din, Nämndemannen, sagt de, så e de väl sant, sade Jonas.

-  Ja, tänk du Jonas å du Maria, ni som har en sån stor stuga, ni kan ha en hel hop arbetare inneboende, å du Maria kan koka kaffe till dom å slipper sitta å bösta i vävstolen jämt. Du kan förresten få arbete på banan, Jonas, du ä ju inte så falia gammal, så pengar kommer ni att tjäna som gräs, så ni båe kan få en ko igen å kan få rå att lappa på er stua, för den begynner på å bli rätt så dåli. De ä då en everdeli skada att min stuga ä så liten så ja inte kan tjäna på den, men koka kaffe å sälja te dom, de kan ja allt göra, å en tår brännvin, som di väl kan behöva, kan ja nog, vad de anbelangar skaffa dom.

- De dröjer nog i alla fall, sade Maria, som inte vågade tro på, att sådana ljuva tider kunder randas.

-  De dröjer nog de, å då lever inte ja, så klen som ja ä.

Peter Karlsson gitter inte svara.

-  Hajöss me er, sa han bara och gick sin väg.

Nästa gång Petter Karlsson kom, var hans haltande gång mer släppande än någonsin. Han  satte käppen i skåpshörnet vid dörren och brydde sig inte om att ställa den rätt, när den som vanligt föll omkull. Peter Karlsson såg ut att bära på tråkiga nyheter. Tvärt emot skick och sed hade han knappt hunnit hälsa förrän han framfört vad han hade på hjärtat.

-    Kan ni tänka er, kan ni tänka er detta: nu ä de fråga om ingenting mer och ingenting mindre än att di vill ta banan ifrån oss. Di vill ha den åt Tvingshållet i stället. Å vi som nätt och jämt kommit över detta svåra året. Du, Jonas, fick ju sälja din ena ko å svälta förresten fast du låg i skogen å huggde famnaved som en tosing. Men 20 shilling (40 öre) famnen från de veden stod på rot, de kunde inte räcka te möcke, när matpriserna var oppe i himmelens sky. För att nu inte tala om va bönner, som fick gå ifrån sina gårdar. Å hur mönna bönner sitter inte som på hal is än. Men kommer banan, så bleve det förtjänst för folket här, pengar komme hit å ginge från den ene te den andre, å medan hunne alla repa sig en smula.

Nu var det Jonas tur att tala hoppfullt om den anläggningen, han misströstat på.

-   Vi får logna oss så länge, sade han. Än ä de väl inte bestämt att Tvingborna ska ha den.

-  Ja, å i morgon ä de ja som går till bror min å hör etter ess han läst nåt om et i bladen eller råkt nåna herrar på tinget…

Kvällen efter var Peter Karlsson ter hos Jonas på Backen.

-  Gud ske lov, skrek han, när han klev över tröskeln, di dära Tvingsborna fick inte sin vilja fram, di kom för sent, sa bror min. Nu kan vi va logna, sa han. Banan får vi, fast de dröjer lite. Di ska jämka lite i utstakningen så di gå kring di värste bergen. De sir nog inte regeringen, när den kommer neråkande å banan ä klar. Jaa, vet ni, ja fick ingen ro, förrn ja fått tala om de här för er. Nu kommer de pengar te den fattie.

- Ja, de va snällt å dej, käre granne, att inte bia me den nyheten, sade Jonas, utan tack ska du ha.

- Ja, de va snällt å dej, instämde Maria och skickade skytteln genom väven med ett glädjens skimmer över det tärda ansiktet.

- Nu kommer de pengar te den fattige, upprepade hon.

Peter Karlsson gick. I dörren vände han sig om, såg sig omkring i stugan och sade god natt än en gång.

Maria blev vit som ett lärft.

- Han tittade sej tebaka, sade hon. Så de va väl sista gången, som Peter Karlsson va hos oss.

Det var det också. Åtta dagar senare hade en lunginflammation sänt Petter Karlsson från en värld, som nu begynnt locka och le, och fjorton dagar efter hans sista besök hos Jonas på Backen, firades hans begravning där.

Peter Karlssons stuga var ju så liten……