Rödeby

Presentation

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

Ur Levnadens led: berättelser från Rödeby

av Gustav Karlsson Walles

III. Fattiggården och stretet

Fattiggården.

åt oss hålla oss kring ”Fattighuset”. I korsningen mellan Mörtö- och Nyhemsvägen minns jag, att Sona-Kalle från fattighuset (i fortsättningen kallat ”Hemmet”) låg i gräset vid vägkanten och tiggde om två öre till snus. Jag var för fattig för att kunna bistå. Kanske någon bättre bemedlad hjälpte honom ur snusknipan. Annars fick han dra sig fram så gott han kunde, tills nästa ranson delades ut av Stora Syster Elin. Flera av fattighusgubbarna syntes ofta i närheten av hemmet och längs vägarna i trakten. August och Gottfrid syntes mest, men även Jakob och Sven-Johan kunde man möta i stretet.

L

 Från ålderdomshemmet i Rödeby Hulda Couleur,virkar f d danslärarina i Stockholm. 

Fattighusgubbar.

        De inhysta fick hjälpa till med förekommande göromål i Hemmet; kvinnorna mest inne och männen ute. August gick dagligen till järnvägsstationen i Hemmets postärenden. Poststationen och järnvägsstationen var samordnade den tiden. August var mycket punktlig och säker i gången som en kronometer. Han var alltid tystlåten och vänlig. 

        Gottfrid gick ärenden till handelsboden, klädd i blåställ och kepsmössa, ljus och relativt tunnhårig huvudet och klurig i det. Han var mycket vänlig och sordinerad, men kunde många knep för att glida undan misshagliga göromål. Det berättades, att Stora Syster Elin en gång beordrade honom att hugga ved, var på Gottfrid svarade: - Nähä Syster! Jag åtar mig inga kommunala uppdrag!

        Jakob minns jag som en liten mörk karl i blåställ och skärmmössa. Han var lycklig att äga en locka och avskydde motorfordon, över vilka han utgjöt sin vrede i både långa och grova tillmälen. De inhysta kvinnorna syntes inte på vägarna.

Slagsmål, så blodet vitnade.

        En gång, berättades det, utbröt ett våldsamt slagsmål mellan två av Hemmets gubbar. Det blev så pass allvarligt, att Stora Syster måste tillkalla ortens fjärdingsman, som kom och avbröt striden. Händelsen refererades i lokalpressen, vari kunde läsas om bråket och att därvid blodvite hade uppkommit.

Fattiggården: Jakob med ledsagarinna.

Om detta diskuterades sedan livligt i bygden. En gumma berättade för andra, att de slagits så att blodet blev vitt! En av gummorna ifrågasatte om detta var möjligt, men en ambulerande trädgårdsarbetare, som hörde diskussionen i förbifarten, ingrep och förklarade att det mycket väl kunde vara så, ty han hade själv råkat ut för det, någon gång.

        Detta var blott några glimtar från livet vid den tidens ålderdomshem. Jag minns med glädje och saknad människorna där. Kanske kan någon äldre läsare, med kunskap och fantasi, komplettera min skildring.

        Hemmet är nu mera ett minne blott; av den stora röda huvudbyggnaden, flyglarna, uthusen, varav ett med järngaller för fönstren, och den höga granhäcken runt området.

Genom stretet brusade livet.

        Låt oss hasta vidare i 1930-talsmiljön, mot vägskälet mellan stations- och mörtövägen. Till vänster intill vägskälet var Fritz Jönssons stenhuggeri. Där bearbetades stenämnen, från skogarna, till matta eller spegelblanka gravstenar, med svarta eller gyllene texter och sirater. Där syntes ofta Ernst Jönsson forma ämnen till vårdar, vilka Erik Stenkvist slipade och graverade; en bild av liv och verksamhet – och en påminnelse om intighet och död.

        På båda sidor om vägen genom stretet var fälten odlade, med böljande säd och blommande potatis om sommaren, men pinande vindar och piskande snö som pinade vandrare i vintertiden.

        Vägen genom stretet var som en pulsåder för byarna. Där brusade livets ström i form av människor och djur: pillemasare och kommissfolk till och från arbetet i staden, hästfordon för transporter av skilda slag: säd, rotfrukter, gödsel, flyttlass, tattare på genomfärd, sillhandlare, nasare och gårdfarihandlare, fäflockar från och till betesmarkerna, hölass under sommaren och isforor på slädar under vintrarna.

        Om stretet var igenyrt och snödrivorna höga, kom den stora snöplogen av timmer, förspänd med fyra riktiga hästkrafter  och följd av ett stort skottare från byarna omkring. Så öppnades stretet för slädar, sparkstöttingar, cyklar, vandrare etc.

        Nutidens plåtlådor, med 75 hästkrafter, skulle stått sig slätt mot snödrivorna i fattiggårdstretet.

Rödeby den 6 augusti 2008

 Gustav Karlsson Walles