Rödeby

Presentation

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

av Gustav Karlsson Walles

Ur Levnadens led: berättelser från Rödeby 

IV. Från vägskälet vid Sandgraven

 Det ringer för Carl Larssons häst

  förra delen slutade min vandring i minnen och tankar vid trevägsskälet i Östra Rödeby, där jag börjar denna gång. Från skälet leder tre vägar; en mot Rödeby ek, en mot Hökamåla-Mörtön och en mot järnvägsstationens hus och magasin.

          Mörtövägen, från vägskälet, börjar med en backe, kallad Kopp’rahalla. Där fanns Adolf Peterssons slakteri, till vänster ovanför backen. och en lövträdshage till höger om backen. I hagen fanns förr en nöjesplats, med bland annat dansbana och karusell.

Karusellen drogs manuellt, och det berättas, att bland annra store Berglund, en av Kak-Evas pojkar, - en annan kallades Sven Eva – var med och drog.

          Dansen tråddes till dragklaver, en ljudlig och livande nyhet från 1800-talet. Det kallades även piglock. Man tävlade också i kraftkamper; som att lyfta tunga stena från marken. Det berättas, att Berglund, som var stor och stark, en gång ställde sig jämfota på en stor sten och lyfte både stenen och sig själv.

I

Mot Tallet och stationen

        Längs vägen mot stationen, till höger efter vägskälet, bodde Kak-Pelle, Hjort och Håken, vilkens namn dröjer kvar i Håkenas torp, nu mera modernt villaområde, på den jord som Håken brukade med möda, nit och svett. Till vänster om stationsvägen var en röd ryggåsstuga; en statarebostad till fattiggården. Där ifrån ledde en väg till Ekegården. Vidare till vänster fanns en stor sandgrop. Platsen kallades Sandgraven. Där härskade förman Edvard Johansson och där fanns en ålderdomlig lastbil för sandleveranser.

        Därefter fanns Tallet, en allmänning, vars furudunge nu är betydligt reducerad, efter mycket villabyggande.

Vid Tallet bodde Christianssons, förre högbåtsmannen Gustav Gullin, fröken Algulin som sydde handskar och gamla Hulda Coleur, som varit dansös och danslärarinna i Stockholm. Hon var mycket verserad och gav mig alltid två öre, som drickspenning, när jag som springpojke i handelsboden vid Johannesberg lämnade varor till henne.

        Från Tallet sluttade Hallénabacken mot ån. Till höger var ett stort, trevånings trähus som stationskarlen Hallén ägde och hyrde ut till stenhuggare, vilka bröt sig in i bergen i Ekegårdsmarken och skattde dem på granit och gnejs, som legat till sig i myriader av årtusenden. Bostället kallades för Bengts hage. Där bodde under trettiotalet två bröder, Månsson, vilka ägnade sig åt trädgårdsodling och fotografering.

        Nedanför Hallénabacken flöt ån mot havet i serpentiner med gröna gräsfält kring. Där var trettiotalets friska utebad ned gulglänsande sandbotten och glittrande friskt vatten, som speglade himmelens blå. Där passade min far, Walle, och Håken Anderssons Thorvald på att lägga av sig konfirmationskläderna och bada, innan de skulle mottaga Kristi lekamen och blod för första gången. Medan de badade, kom en stor hund och drog till skogs med Thorvalds byxor.

12 gossar på badstället vid åmaden nära järnvägsstationen, i slutet av 1920-talet

Det ringer för Carl Larssons häst

        En bro leder över ån mot järnvägsövergången. Det ringer i klockorna, och bommarna fälls över byvägen. I den korsningen blev Carl Larsson, en bonde vid Ällsjön, med häst, vagn och ved påkörd av tåget. Hästen blev där, som man säger, och Carl Larsson måste gå hem.

        Sedan den dagen finns ett talesätt i bygden. När bomklockorna klingar vid järnvägen, sade folk: - Nu ringer det för Carl Larssons häst.

          Rödeby 1 augusti 2008

              Gustav Karlsson Walles