Fredriks berättelse om gränsvandringen 1972-74.

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

Avskrift ifrån hans samlingar.

Jag kommer att komplettera berättelsen med bilder som beskriver där vandringen går.

Där jag inte hittar bilder ifrån tiden så kommer jag att lägga in bilder ifrån "vår tid".

Gränsvandring i Rödeby.

Under åren 1972 – 74 genomfördes en vandring i Rödeby längs den gamla sockengränsen.

För att ge ungdomarna tillfälle att ta del av vår sockens historia och bese vad som finns kvar från forna dagar inleddes samarbete med Rödeby scoutkår. Vi bestämde att starta vår gränsvandring i Mörtön den 3 september 1972 och att dela upp den cirka åtta mil långa sträckan i fem etapper.

I Nils Henrik Sjöborgs bok ”Blekinges historia och beskrivning” utgiven 1792, kan man om Rödeby läsa följande: ”I Rödeby socken finns 1540 människor, av vilka 734 är åkerbrukare. Dessa odla 35 11/12 hemman. Socknen har bördig åker och äng, god betesmark, fiske i Lyckeby å och insjöar, ek-, bok-, sur- och timmerskog. Svedjeland nyttjas och rovor men i synnerhet potatis planteras i myckenhet. I Silltorpsån har man fordom upphämtat pärlmusslor. På åtskilliga platser äro husbehovskvarnar. För övrigt har trakten ett nog vilt utseende.”

Under de 200 år som förflutit har vårt samhälle fått en helt ny struktur. Av cirka 400 torp och gårdar, som fanns i våra skogar, återstår mest bara ruiner. Att så många människor bodde i skogarna, berodde väl närmast på att man där hade större möjlighet att överleva. Där fanns vilt och bär i markerna, fisk i sjöarna och ved för att hålla kölden borta. Efter hand bröt man upp mark till en liten åkerlapp. Man ”brände också bråne” (svedjeland), vilket betydde att man brände ner skogen på ett lämpligt ställe. Den hade inte samma ekonomiska värden som nu. I askan satte man sedan potatis eller sådde råg. Blev det svåra nödår, hade man också tillgång till barken, som användes till att blanda i brödet. Rödeby centrum är idag en modern tätort, där man bor i välordnad villaområden med vägar och järnväg samt med allt vad tekniken i övrigt fört med sig. Folkmängden har också sedan dess i det närmaste tredubblats.

Intresset var stort, när vi samlades i Mörtön, en synnerligen vacker plats, inramad av Mörtön och Lyckebyån, som här utgör gräns mot Augerum. En bautasten vittnar om mycket tidig bebyggelse. Dessa stenar är cirka 2000 år gamla och markera vanligtvis en grav. Vi har sex liknande stenar på andra platser i Rödeby. Mörtön används idag som fritidsgård, ett faktum, som knappast undgått någon.

Inte alltid har det varit lika fredligt som nu. Under Karl X:s regering inkvarterades här trupper. De var under befäl av en f.d. trumslagare, och gården kallades länge för Trumslagaregården.

Hembränning i stor skala lär ha förekommit i trakten, bl.a. på Ringön, en ö i Stora Åsjön, som förut tillhörde Augerum. Ön var väl skyddad, och här kunde man utan större risk för upptäckt ägna sig åt att bränna brännvin. Historien berättar att vid något tillfälle hade ägaren till Ringön (antagligen omtöcknad) sålt sin ö för två kannor (fem liter) brännvin. Han fyllde en kopparspann med mynt, tog sin son med sig och begav sig över isen till köparen. Trots mycket diskuterande och köpslående kunde han inte få köpet upphävt. Sent på aftonen gick de två åter hemåt, men isarna var då, liksom nu mycket förrädiska. De kom ut på för tunn is, båda drunknade, och den tunga spannen med mynt sjönk till botten. Man tror sig veta, att skatten ligger tre famnar, två alnar och en fot öster om en viss sten. Sägnen berättar vidare att numera vaktas mynten av tå gäddor, och om man fiskar i sjön i tre timmar utan att få napp, skall man meta just ovanför skatten. Då får man omedelbart en gädda. Med den skall man vara nöjd och gå hem. Gör man inte det, blir metspöet förtrollat, och man får aldrig mer något napp i den sjön.

Vi lämnade Mörtön, följde Lyckebyån söderut, och snart var vi framme vid Dryge Sten, en väldig gränssten mot Augerum. Vi fortsatte, och på vår väg passerade vi flera torpruiner: Knutstugan, Holmalyckan m.fl. De bär i regel namn efter den siste ägaren. Snart kom vi fram till ett vägskäl, där det för 100 år sedan låg en skola. Skolmästare Prim lärde här barnen att läsa och skriva, och så måste man naturligtvis lära sig katekesen. Idag finns inget kvar, bara en sandgrop där skolan låg.

Vi gick förbi Långegöl och Härasjön och snart var vi på Sofiedals ägor, eller Gunnegärde, som det kallades förr. Snart skymtade Bastasjön och därmed Inglatorps ägor. Detta är en av de större gårdarna i Rödeby, och här finns bl.a. en väl bevarad vällingklocka. Det var ovanligt förr att var och en hade egen klocka, och därför ringde rättaren på gården vid arbetets början och slut samt vid middagen, därav namnet vällingklocka. Folkhumorn tydde klockklangen i allmänhet till: ”Blå välling och sur sill, kasta hackan och spring hem”. Alla större gårdar hade en sådan klocka.

Silletorpsån passerade vi på en enkel spång, och kom till Bubbetorp, gården längst i söder. En gång var detta den förnämsta gården i Rödeby. Idag är den splittrad och förfallen. Under glanstiden fanns där kvarn, såg, smedja, elektricitetsverk, bränneri, gästgiveri m.m. Den för oss mest kände ägaren är Martin Thunell (Thunellska stiftelsen). Han skrev 1835 ett testamente, som börja med orden: ”Övertygande att det är kristlig plikt, att innan döden, som är alla människors bestämda, fastän tid och plats ovissa mål, sätta en gräns för jordiska beräkningar och omsorger i tid beställa om sitt hus. Har jag Martin Thunell, medan ännu krafter och förnufts bruk sådant medgiver, genom detta testamente velat stadga och förordna huru med min självförvärvade såväl lösa som fast egendom efter min bortgång utur tiden förhållas skall”.

Hans önskan var att Rödeby kommun och Karlskrona stad lika skulle dela hans kvarlåtenskap, och efter hans bortgång fick Rödeby 51.250 kronor, en stor summa efter dåtida förhållanden. För dessa pengar inköptes en gård (gamla ålderdomshemmet), där skola inrättades och man tog hand om 20 fattiga barn (10 flickor och 10 pojkar). Stadgarna har sedermera ändrats, men Martin Thunells stiftelse finns fortfarande kvar och förvaltas nu av Karlskrona kommun.

Det led mot afton, och vi var lagom trötta, när vi var framme i Rosenholm, som var målet för dagen.

Den 20 maj 1973 samlades vi åter på samma plats för andra etappen. Vi var nu längst i söder i Rödeby kommun och bara ett ”stenkast” från havet. Solen strålade från en blå himmel, lärkan drillade och sällan hade väl maskrosorna lyst så intensivt gula som den dagen. Vi gick mot norr, och dagens mål var Hollstorp. Efter bara några kilometer kom vi till en gammal grav, cirka 3000 år gammal. Den ligger helt nära gränsen men i Nättraby kommun. Vi passerade utmarkerna till gårdarna i Västra Rödeby, gick förbi Gullbergstorpet och var snart framme vid stenen, som markerar gränsen mellan Nättraby, Fridlevstad och Rödeby. Nu bar det uppför. Det var ansträngande, men vi fick lön för mödan, ty väl uppe på höjden hade vi en underbar utsikt. Vi såg den välskötta gården Ålabäck, som lyste i kapp med solen i all den späda grönskan, de öppna fälten och längst bort hela kyrkan och vattentornet. Vi fortsatte och gick över de bördiga fälten, som en gång var sjöbotten. Här låg nämligen en sjö ända fram till slutet av 1800-talet, då hela området utdikades och odlades. I norr såg vi Johannesberg. Denna gård kallades i gamla tider för Holan. Ägarna har givetvis växlat, men de allra flesta har sedan långt tillbaka i tiden varit kommunalmän.

I Blekinge Läns Hushållningssällskap finns ett manuskript från år 1793 av lantmätaren Gabriel Wickenberg, där man kan läsa: ”En half mil ifrån Bubbetorp bredvid landsvägen ligger skattehemmanet Johannisberg. Herr Amiralitets Lieutnanten Jeansson tillhörigt, 1 mantal, som har vackra åbyggnader af både trä och sten samt ett väl inrättadt bränneri och privilegier på garveri jemte annan läderberedning till juckt och saphian. Ägorne äro ansenligen förbättrade och mycken ny åker uptagen med dryg kostnad af sten bunden ängsvall”. På våren 1965, i samband med renoveringsarbeten påträffades målningar utförda direkt på det liggande timret i två gavelrum i manbyggnaden. Ägaren, lantbrukare Nore Johansson, underrättade Blekinge Museum, som lät fotograferade de frilagda timmerväggarna. Målningarna var utförda i limfärg i den för 1700-talets början typiska färgskalan i övervägande brunt, rött, grått och grönt. Detta måleri var en ersättning för betydligt dyrare väggprydnader, såsom gobelänger och gyllenläderstapeter. Målningarna visar att de är utförda av en skicklig hand , men någon signatur har dock inte avslöjat mästaren.

Snart var vi framme vid Hockle berg med Hockle gran högt uppe på toppen. Granen är gammal, och man undrar, hur den fortfarande kan vara vid liv. Enligt sägnen beror det på att trollen, som bor i berget, pysslar om den. Och det har ju sin orsak. Skulle granen vissna, får trollen inte bo kvar i Hockle berg. Därför kan man varje natt se ett tiotal troll med ämbar i händerna hämta vatten i den närbelägna kanalen för att ge sin skyddsling.

En spricka i berget, som på avstånd ser ut som ett öga, kallas för Hockle öga och är ett gammalt gränsmärke mellan Östra och Medelstad härader. Märket har fungerat som gränspunkt i flera hundra år och finns nämnt i böcker redan på 1600-talet. Området tillhör Hejetorp, som under en lång period var prästgård. Den mest kände ägaren var väl prosten W. M. Gyllenskepp, död 1820. Nuvarande ägaren har många vackra, väl bevarade klenoder, bl.a. en sättugn.

Nu ändrade landskapet karaktär. Vi lämnade de gröna hagarna och snart var vi omringade av höga granar och tallar. Mossan var mjuk och sval att gå på, och det kändes skönt, när fötterna sjönk ner i den. Så helt plötsligt skymtade vi en liten röd stuga. Vi var framme vid Mjuarna. Detta var förr en betydelsefull plats, med sitt läge vid Silletorpsån. Man utnyttjade vattnet för att driva en kvarn. Här fanns också en smedja, och man kan fortfarande se obetydliga rester av den forna ”glanstiden”, då bonden kunde få sin oxe skodd, medan säden maldes. Ån vidgar sig snart och bildar Sillsjöarna. Här hårdnar terrängen till och höjderna blir allt brantare. Vi startade dagens etapp 15 meter över havet, och nu var vi uppe på 106 meter. Dagen hade varit arbetsam. Andra sträckan var avklarad, och vi var framme i Hollstorp.

Bönderna i Sverige har alltid varit självständiga jordägare med rätt att sända förtroendemän till riksdagarna och att representerade vid häradstingen. Svenska bönders frihet tilltalade tydligen inte danske konungen, ty vid ett tillfälle yttrade han: ”I haven gjort ett ont testamente i Sverige, i det i haven gjort bönderna, som Gud skapat till trälar till herrar, och dem, som herrar skola vara, viljen i göra till trälar”. När Blekinge efter freden i Roskilde 1658 kom att tillhöra Sverige, lät man det förbli vid det gamla enligt danskt mönster, d.v.s. gårdarna ägdes av kronan och bönderna hade praktiskt taget inga rättigheter. Först långt in på 1700-talet, när Sverige efter alla krigen saknade likvida medel, började gårdarna försäljas och bli enskild egendom. Hollstorp inköptes 1731 av Sven Staffansson. Köpekontraktet i original, en raritet, finns fortfarande kvar, väl bevarat. Gården har sedan dess varit i samma släkts ägo. Säkerligen ganska unikt, när det gäller gårdar i Rödeby. Nuvarande ägaren Bengt Ranfors är den åttonde generationen.

Tredje sträckan, den längsta, började i Hollstorp den 23 september 1973. Vi gick genom Spjutsbygd, Bredabäck, Bottnansmåla och fram till Bollasjö. Ända sedan Mjuarna hade vi haft kontakt med Silletorpsån, men nu lämnade vi den och vek av i nordöstlig riktning. Figgamålas utmarker passerades, därefter Billhagen, Haglyckan, Viken och snart var vi framme i Falan. I området finns många torpruiner. Rätta namnet på de människor, som en gång bodde här, går inte att få. De gamla, som ännu minns, svarar på följande sätt: Här bodde Dampare-Masse, Bällsa-Stina, Koholma-Jösse, Le-Riskan, Lässta-Nisse, Mos-Olle, Nätta-Fia o.s.v. Bara smeknamn allt igenom. Vi vandrade

förbi Yasjön och Norresjön, förbi Åsen och fram mot Lommagölen.

Här måste man ställa frågan: Är detta verkligen Rödeby? Landskapet ser overkligt ut på något sätt, som en bild ur en sagobok. Här finns mossmarker med små förkrympta, knotiga tallar, vars förtorkade grenar ser ut som väldiga hornkronor. Här finns hjortron, och alla tuvorna är översållade med små röda tranbär. Mitt i alltsamman ligger gölen som en glittrande ädelsten. Vattnet är kristallklart, och helt ofarligt att här släcka sin törst.

Vi måste vidare, och snart var vi framme vid vägen, 300 meter öster om Parismåla vägskäl. Här var målet för dagens vandring. Vi bestämde att till våren träffas här igen för fortsatt färd.

Den 19 maj 1974 startade vi vår fjärde etapp. Vi hade kommit upp till trakten mot den gamla gränsen mellan Sverige och Danmark. Första gränsdragningen mellan dessa länder skedde år 1055. Kung Emund Gamle I Sverige och kung Svend Estridson i Danmark gav sex man från varje land i uppdrag att från Halland till Brömsebro markera gränsen med sex råstenar. Denna gräns mellan rikena varade sedan i stort i 600 år. Smärre ändringar och nya gränsmärken kom efter hand till.

Naturens utseende i området förvånar. Det liknar inte norra Blekinge eller Småland. Här är stora slätter och vackra björkhagar. De flest hade väl väntat sig djupa skogar och steniga åkrar. Det kan förklaras med att här under åren 1937-1946 gjordes ett mycket stort ingrepp i naturen. Lyckebyån fördjupades två till tre meter på en sträcka på mer än en mil. Man grävde också cirka 10 mil kanaler för att på detta sätt torrlägga hela området och i stället för sjöar och sankmarker få bördiga åkrar. Huruvida projektet verkligen var till enbart nytta råder nog delade meningar om idag. Ett gränsmärke, som tyvärr fördärvades vid utgrävningen, låg i själva årännan och kallades för simmande tuvan, ”semenetuv”. Där mötas fyra socknar, nämligen Rödeby, Sillhövda, Vissefjärda och Gullabo. Nu var vi i de allra nordligaste delarna av Rödeby och ägorna här tillhörde Ledja. Här vände vi och följde Lyckebyån söderut och nalkades snart Flaken. Här finns ”Galten”, ett gränsmärke sedan 1400-talet. Det är en stor sten med ett inhugget kors. Före utdikningen var den kringfluten av vatten. Då utgjorde korset en anvisning till bygdens folk att ”ta till liarna”. När vattnet stod under korset, var det lämpligt att slå maderna.

Då vi närmade oss Flakens gård, gick våra tankar tillbaka till 1500-talet och till Nils Dacke. Han bodde, som väl alla vet, på kronotorpet Flaka, nuvarande Flaken. Gustaw Vasa sade om honom: En grov best och skogssälle, som är föga bättre än ett oskäligt djur”. Sentida författare har, tack vare nytt material, en helt annan uppfattning. Nils Dacke var en man av förnäm bondesläkt med förgreningar i södra Småland och Blekinge. ”Han gick på skogen” på grund av det outhärdliga fogdeväldet och kungens alltmer betungande pålagor. Dackefejden, ett folkuppror genomfört av flera tusen mer eller mindre upprepade bönder, som kämpade mot kungliga hären, började på allvar i juli 1542. Nils Dacke med sin här vann flera drabbningar och hade i november s.å. drivit fienden ända upp till Linköping. Gustaw Vasa begärde då, helt oväntat, vapenstillestånd. Han lovade att till Småland skicka lagmän och andra förståndiga, som skulle höra på allmogens klagomål, ”bättra alla brister” och se till att det skedde var och en som ”skäl och rätt är”. Detta visade sig att sedan vara ingenting annat än fagra ord och tomma löften. I mars 1543 tågade han åter mot Dackes män med välutrustade krigare, bl.a. 1000 dalkarlar, 1500 danska landsknektar och 6000 tyska legoknektar i den uppsvenska hären. Samman drabbningen skedde i närheten av Virserum, där Dacke blev illa skadad, och smålänningarna led ett fullständigt nederlag. Därefter upplöstes Dackes bondehär i friskaror, som uppträde var för sig och utkämpade utsiktslösa strider mot övermakten. I augusti 1543 var Nils Dacke åter synlig i närheten av kronotorpet Flaka. Han jagades av ett stort antal soldater och mycket talar för att han dödades i Långemåla Rödeby, men med bestämdhet kan ingen säga. Vilhelm Moberg har i sin bok ”Min svenska historia” skrivit följande: ”Gustaw Vasa hade i brev uttryckligen lovat, att han utan förskoning skulle straffa den upproriska allmogen i Småland, så att de och deras barn aldrig skulle förgäta det. Kungen är inte känd för ordhållighet, men till hans heder skall sägas, att detta löfte höll han obrottsligt. Landet här blev så förött, förhärjat, skövlat och utpinat, att det krävdes 200 år innan det åter uppnådde tillståndet före fejden”.

Vi lämnade Flaken och gick i storskogen åt öster. Snart hittade vi en gränssten, alldeles övervuxen av mossa, och när vi tog bort denna, såg vi, att stenen hade ett inhugget märke. Den hade säkerligen satts upp vid länsgränssyneförrättningen, som skedde 1793. Snart fann vi också den gamla lannastenen. Vi var framme vid Lannatorpen. Här gick i äldre dagar den s.k. Dackegatan, vägen från Möre till Ronneby. 1000-tals oxar har här passerat. Oxar var ju en stor handelsvara och såldes huvudsakligen i Ronneby för vidare transport till Tyskland. Vår vandring fortsatte bland märkliga furor och på slingrande stigar. Snart var vi vid gränsmärket ”femstenaröret”. Det består av fem stycken stenar därav namnet. Nu lämnade vi den gamla riksgränsen, nuvarande Smålandsgränsen, och gick mot söder. Åter hade vi kontakt med Lyckebyån. Vi följde denna och kom så småningom till Långemåla och till målet hos ”Bernhard i Hallen”. Dagen hade varit ovanligt varm för att vara i maj månad. Snart hade 104 personer tagit plats i bilar och bussar för att återvända till sina hem.

Den 15 september 1974 var vi åter samlade i Brändahall. Femte och sista sträckan skulle avverkas. Här har Rödeby också en naturlig gräns. Lyckebyån förgrenar sig, och det var Lillån vi nu skulle följa. Denna å ingick också i det stora utdikningsföretaget, som jag tidigare nämnt, varför vi stundtals fick gå i en uttorkad bäckfåra. På flera ställen fanns sumphålor med illaluktande vatten. Markerna tillhör N. Mästermåla och Viö. Vi kom fram till en plats, där det förr har funnits både kvarn, såg och ålkista. Här lämnade vi Lillån och gick öster in i storskogen. Vi fortsatte vår vandring och snart skymtade vi Allsjön i gläntorna. Vägen slingrade sig fram mellan björkdungar och hagar och vi var framme i Lillö. Vi gick genom utmarkerna, som tillhör Göksjöholm, Stubbelycke, Gagnekulla och Viökvarn. Dessa gårdar tillhörde en kortare tid på 1600-talet högvälborne kommendanten i Kristianopel herr Anders Granatenlod. I Göksjöholm utförde bygdemålaren Petter Gustav Pettersson omkring 1860 mycket vackra vägg- och takmålningar, av vilka en del fortfarande är bevarade. Vi följde Kiljasjöns strand, och snart såg vi Stora Åsjöns blå vatten. En smal spång förde oss över >Lillån. Nu hade vi också Lyckebyån inom synhåll, och när vi passerat den vid Mörtö damm, hade vi nått målet för vår vandring. Vi var tillbaka i Mörtön. Att det varit både intressant och lärorikt, därom var vi alla ense. Vi visste också, att inom området finns andra sevärdheter, som vi på vår gränsvandring tyvärr ej kunnat uppsöka.

Sedan den 1 januari 1974 ingår Rödeby i Karlskrona storkommun. Gränserna kommer efter hand att försvinna, men för oss som följt den runt lever den säkert kvar i minnet ännu många år.