Rödeby den 29 april 2005.

Sammanställning av

 Gustav Karlsson Walles

Hur en helgedom kom till.

Istid, sten- , brons- och järnålder.

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

Efter den senaste istiden, för 8000 år sedan, fanns människor i Sverige. Det var stenålder, och de var jägare och nomader. I en grav från den tiden har man funnit ett människoskelett, tillsammans med en spjutegg och en mejsel, båda av flinta. Historieforskarna har slutit sig till att en form av religion, en tro på liv efter döden, förekom.

För 4-5000 år sedan började människor i Sverige att idka jordbruk och boskapsskötsel. De blev bofasta, och deras religiösa föreställningar speglades i stenkammargravar. De trodde på uppståndelse och såg till att de döda fick nyttoting samt mat och dryck med sig i gravarna.

Under bronsåldern förändrades tron, så att man brände de döda och trodde, att elden frigjorde själen, så att den döde kunde fara till dödsriket och återfödas i osynliga gudars värld.

Senare, under järnåldern, brukade man samla gravar till gravfält, ofta på åsar och höjder, kanske för att skona de viktiga betesfälten nedanför. Över gravarna restes bautastenar eller andra stensättningar. I gravarna kunde finnas skärvor, som gravgåvor, och kärl med säd som färdkost.

Vaner, vikingar och asar.

Med fruktbarhetsreligion och vaner som gudar framträdde vikingar i historiens ljus. Tiden var krigisk och de fann en värdig gud bland asarna, kampens gud Oden, med två likspisande korpar: Hugin och Munin, som dessutom kraxade goda råd i gudens öron. Han var i Valhall; valens, eller de fallnes, sal.

Religionen var förbunden med en tro om strid mellan goda och onda makter; gudar och jättar. Vanerna motstod ondskan bättre än asarna; av vilka Oden själv inte var sen till svek. En långvarig strid mellan de två gudalägren slutade med fred. I det gamla templet i Uppsala satt vanernas Frej sida vid sida med Oden och Tor.

Det onda, symboliserat av jättesonen Loke, hade segrat över det goda, vars representant Balder hade fällts av den listige Loke. Ofärd och oreda rådde, och människorna i riket var i färd med att förgöra sig själva, när en ny företeelse, den gode, rättvise och starke Kristus, introducerades i Norden, av Ansgar som i mitten av 800-talet hos kung Björn på Birka fick lov att förkunna kristendomens nya lära för hedningarna där.

Ansgar nådde en betydande framgång, men hans verk bröt samman efter hans död. Det var dock inte förgäves. Under 1000-talet förenades några regioner till ett rike, och den kristna kyrkan etablerades i Norden.

Socknar och kyrkor.

1164 fick Sverige sin förste ärkebiskop, Stefan i Uppsala, efter ett hårt och omfattande missionsarbete  i sydnordlig riktning.

Över gamla, hedniska tings- och kultplatser började kyrkor byggas; först domkyrkor, under 1100-talet, socknar bildades och kyrkor restes i dem, först av trä och senare av sten.

Så är bakgrunden för det tempel som byggdes på höjden över ådalen i Rödeby, troligen på 1200-talet, i Guds och den helige Caniti namn.

Sigill: Syncte Canytys.

Som tidigare nämnts, ordnades gravplatser på höjder, och det kan tänkas, att höjden med mon, där kyrkan i Rödeby står, i hednatid varit en begravningsplats, kanske med en offerlund. Ett gammalt välkänt uttryckssätt är – Gud i lunden! – och det kan tänkas vara från den tiden, då Gud söktes i lundarna. Begravningslundar i vår tid är egentligen ingen nyhet.

Hur namnet Rödeby tillkommit är höljt i dunkel. Olika meningar har förekommit. Tidigt skrevs namnet Råby, vilket troligen var grundat på förekomst av rådjur i bygden. Ruddebye, av röjning, har också förekommit, men den vanligaste föreställningen är efter en jätte eller kämpe, Röde, som begravts i Rödeby sand; numera Östra Rödeby, nära järnvägskorsningen, där två kämpastenar ännu minner om Rödes grav.

I N. H. Sjöborgs bok: Blekings historia och beskrivning, nämns Rödeby gamla kyrka som ganska snygg, och med ett sigill, å vilket avbildats en skäggig man med en stridshammare i ena handen och med överskriften SUNTE KNUD. Sigillet har troligen förkommit. Sjöborg skrev även, att 1540 människor fanns i socknen och nära 36 hemman.

Rödeby skrevs även som annexförsamling till Fridlevstad, vilket den lär ha varit hela tiden till in i 1900-talet, även om antydningar förekommit om en självständig socken i Rödeby ursprungligen.

Rödeby gamla kyrka. Efter oljemålning.

…och solen gick i Stenbocken

Det är midvinterhelg i slutet av 1500-talet. Snö täcker slätterna kring den trehundraåriga kyrkan på mohöjden i Rödeby. Himlen rodnar av solen under horisonten, och snön speglar den röda glansen. Den nyare tiden har kommit efter medeltiden. Det är kallt i vinternatten och magert i skogsbyarna.

Klockorna ljuder. Kyrkorna hälsar varandra på rungande malmspråk. Brandskadorna efter kriget 1563-70 har nödigt avhjälpts, och sockenborna kan åter samlas i sitt gamla tempel. En uv hoar från eket i ådalen, som om den uppfattat och hälsade tillbaka, en ulv ylade i sitt hi’e i vildmarken kring Gutans iskalla vatten, och en fredlös i skogen hörde ljuden och påmindes om att han var utanför gemenskapen. Menigheten samlas i den svala kyrkan, där ljusen sprider ett varmt sken över anletena, och tidens folkliga dofter blandades med varandra. Månen, som gått vakt helgnatten, sjunker trött mot skogen i väster. Klockaren inleder andakten från sin stol och sången ljuder. Måhända är det den gamla sången:  ”En jungfru födde ett barn idag. Det skola vi prisa och ära.”…

Prästen inträder och leder bön och syndabekännelse. Så intonerar klockaren en psalm; kanske ”Gläd dig du Kristi brud och möt din herre gud”… Prästen läser evangeliet om snickaren, som skulle skattskriva sig med sin unga jungfru, och om stjärnan som tändes över Betlehem.

Blekinge var danskt, luthersk kyrkoordning hade införts, och språket i Rödeby kyrka var som det var, i en dansk gränsprovins mellan Skåne, Småland och havet. Vid den tiden var bibeln översatt från latin till danska såväl som svenska.

Prästen fortsätter med en rundlig utläggning om det stora undret som timade i österlandet, för halvtannat årtusende sedan, varefter följde en del meddelanden om vad som hänt i socknen, och vad som skulle ske. Han läser Herrens bön, nedkallar Guds välsignelse, och högtiden slutar med sång.

Allmogen beger sig hemåt, på den tidens sätt att förflytta sig, efter att ha hälsat och diskuterat angelägenheter och nära ting på kyrkobacken. I öster har solen stigit bakom en mörk snövägg. Vinden är vass och flingor fnyker. Några domherrar med röda västar blickar ned från träden. Åt Lyckå, på andra sidan ån, spirar en späd ekplanta, som kanske skall bli ett stort vägmärke om några sekler.

Man kan fantisera om hur det var i Rödeby gamla tempel, en helig natt för fyra sekler sedan, och fängslas av bilder och tankar som kommer för. Sådana fantasier kan variera med olika individer och från gång till gång. Man kan komma mer eller mindre nära den okända sanningen, som bara kan anas, om enskildheter och detaljer men ändå gripa och fängsla.

Rödeby gamla kyrka. Teckning av Gustav Karlsson.

Den  gamla kyrkan

Sista söndagen efter sex sekler

En vacker söndag, den 4 juli 1875, hölls den sista gudstjänsten i Rödeby gamla kyrka. Kyrkoherden, doktor Gustaf Flyborg, predikade och avslutade med en dikt åt den gamla, som redan följande måndag började rivas, för att lämna plats åt en ny.

Den gamla kyrkans ålder är inte bekant med säkerhet. Den tros ha byggts på 1100-talet, men myntfynd och annat i en vägg, vid rivningen, tyder på att den byggdes omkring slutet av 1200-talet. Om huruvida den behövde rivas rådde delade meningar. Somliga, bland dem kyrkoherden Flyborg, ansåg att den gamla helgedomen var tämligen väl bevarad, medan andra menade att den var skröplig.

Kyrkan var helgad åt Knut den helige, som hette Knut Lavard och var född 1096. Han var en stor kristen, mördades 1131 och blev helgonförklarad 1170 i Roskilde, där relikerna efter honom vilar. Kanske kyrkan invigdes på Knutsdagen den 13 januari. Kyrkan hade ett sigill med en bild av Sancte Canutus med svärd och hammare och med texten SVNCTE KNVD. (Bokstaven ”V” i texten beror på att latinet fordom hade samma tecken, V, för U och V.) Enligt uppgift finns inte sigillet i Rödeby församlings ägo.

Kyrkans utseende

Man kan bilda sig en uppfattning om kyrkans utseende genom kyrkoherdens Anders Bager beskrivning och genom teckningar.

Enligt Anders Bagers, kyrkoherde i Fridlevstad-Rödeby pastorat 1660-91, beskrivning var kyrkan murad av gråsten på en slät plan. Den bestod av ett långhus i väst-östlig riktning med ett smalare kor åt öster. På södra långväggens västra ände fanns ett vapenhus, uppfört 1630. Koret var skilt från långhuset av en vägg med valv. Till koret var en ingång på södra långväggen. Yttertaket var av spån och innertaket av bräder. Yttertaket var tidigare troligen täckt med tegel och ännu tidigare med bly. Taket skadades troligen då kyrkan brändes under nordiska sjuårskriget, då gudstjänst måste hållas i bokskogen vid Mossjön kring altarhallen. En offerstock av ek var fästad i främsta bänken vid gången till predikstolen.

I koret fanns ett altare av gråsten och en altarrund för sexton gäster. Där fanns också ett så kallat mataltare av trä, för mat till präst och klockare. Till höger mot gavelväggen stod en predikstol. I slutet av 1600-talet fästes den, emedan den var så lös, att den ”rockade” när prästen rörde sig i den.

Framme i kyrkan fanns också en klockarestol, varifrån sången leddes. Golvet var lagt med bräder, och bänkarna var delvis stockar, som låg direkt på jorden. Sakristia fanns inte. Prästen fick byta dräkt bakom altaret.

I kyrkogårdens sydvästra hörn stod en klockstapel av trä med två klockor. 1682 tillverkades en rödvit dopfunt av trä, med jungfrumidja. Kyrkan hade fyra fönster; ett på östra gaveln och tre mot söder.

Runt kyrkogården låg en nära 200 meter lång och torvtäckt gråstensmur med tre portar, lockhus, av trä med spåntak. En port, på västra sidan, var så bred att det gick att köra genom den. Kyrkogården var liten i jämförelse med den nuvarande, vilket nog är ett tecken för den tidens relativt låga materiella standard.

Anteckningar är förda mera regelbundet och utförligt efter 1500-talet och framåt, varför den bild man kan få av den gamla kyrkan är ett uttryck för redovisningen från den tiden.

Mera bemärkta präster från den tiden syns vara Anders Bager 1660-91, Magnus Frodell 1724-58 och Peter Muhrbeck 1761-66.

Ur deras anteckningar framgår bland annat att kontinuerligt underhåll, förbättringar och moderniseringar utförts vid behov och på grund av utvecklingen.