Mot en ny Kyrka

Förhållanden och förberedelser

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

        I medio av 1800-talet hade röster höjts för och diskussioner förekommit om att bygga ett nytt tempel i socknen. Som nämnts var meningarna delade om behovet. Somliga menade, att den gamla kyrkan var skröplig och kanske knakade i fogarna, medan andra ansåg att den var ”så tämligen väl bevarad”. Att meningarna bröts mot varandra, framkom bland annat ur protokoll från kyrkostämmor. Svåra år och rådande fattigdom var återhållande faktorer mot den största ivern. Redaktören och klockaren J P Källqvist skrev att Rödeby kyrka var den skröpligaste i hela Blekinge.

Rödeby centrum omkring 1900.

        Efter flera års utredningar beslöt man dock den 26 maj 1872 att börja förbereda för att bygga en ny kyrka och att riva den gamla. 1875, den 4 juli, hölls den sista högmässan, och den 9 juli var kyrkostämman kallad att besluta om var och hur högmässan skulle hållas under byggnadstiden. Då beslöts att hålla högmässorna så nära kyrkoplatsen som möjligt; dock skulle nattvardsgång ske i Fridlevstads kyrka, och man beslöt att där taga upp kollekt varje gång för att lämna som hyra. Fridlevstad församling hade erbjudit Rödeby att hålla gudstjänst i sin kyrka, utan ersättning. Vid samma stämma beslöts att utvidga kyrkogården i samband med bygget. Man beslöt också att uppföra ett mindre förrådshus på kyrkogården och att flytta kyrkoväktarens hus.

Några notiser kan kanske vara intressanta i sammanhanget.

1875 fanns i socknen 3525 personer. Socknen bestod av 35 ½ hemman och 872 matlag fördelade på 200 hemmansägare, 154 torpare, 80 gårdsmän, f. d. bönder, hantverkare och husägare, 49 kronobåtsmän och 389 inhyses, backstuguboar och fattighjon.

1867 inrättades en brevbärarestation i Rödeby, med brevbärning till Strömsberg, Fridlevstad och Lyckeby.

1877 inköptes en äldre byggnad av bonden Johannes Hansson i Nettleryd och sattes upp på skolplanen bredvid kyrkan. Den användes som bostad åt barnmorskan och kallades för annexet.

Efter beslut på kyrkostämma 1871 byggdes ett nytt sockenhus med plats för skola, som tidigare varit i församlingshuset, tillsammans med lärarebostad. Det skulle också användas som gudstjänstlokal under det tilltänkta kyrkobygget.

Fattigstugan, mitt i byn, avskaffades valborgsmässoafton 1860. Under 1870-talet tillkom järnväg genom Rödeby: Carlskrona-Wexiö Jernväg, CWJ.

Med så mycket nymodigheter i socknen låg det kanske nära till hands att sockenborna ville ”slå på stort” och ha en ny och stor kyrka att visa upp för förbifarande och gästande resenärer, som en religionslada i Tegnérs anda.

Kyrkoherde Gustav Georg Flyborg.

Översyn av ekonomin och beslut om ny kyrka

        Inför ett kyrkobygge behövs ekonomiska resurser, vilket avspeglades i protokoll och andra handlingar från den tiden. 1872 tillsattes en kommitté för att se över kyrkans ekonomiska förhållanden. Då framkom bland annat att kyrkan ägde flera utjordar, för vilka ingen hyra hade betalats på långa tider. Kommittén fick fullmakt att säga upp alla kyrkans utlånade medel och räntor att betalas efter tillsägelse. Åtgärden var väl inte populär hos alla berörda, och det framkom att rödebyholmsbonden vägrade betala.

Efter förslag av kyrkorådet beslöt stämman den 8 februari 1875 att den gamla kyrkan skulle rivas ned samma år och att grunden för en ny skulle läggas före årets slut. ”Dock”, skrevs det, ”om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt som därpå bygga”. Dagsverken och körslor omräknades till kontanter så, att ett dagsverke med karl och ök värderades till tre kronor, en kvinnlig bonde till en krona och femtio öre och ett karldagsverke till en krona.

Arkitekten P. U. Stenhammar, som var fader till tonsättaren Vilhelm Stenhammar, hade utfört ritningar, vilka hade godkänts och fastställts av domkapitlet och Kungliga Majestät.

En kyrka skall byggas.

En skymt ur fantasiens backspegel

        Låt oss föreställa oss en sommardag i Rödeby – för länge sedan.

Svarta fåglar svävar, korpande och klongande, över kyrkbyns marknadsplats intill bondehejan (Heja: hage, hägnad), grusvägarna är ännu fria från dofter av nästa sekels automobila färdmedel, men en hästskjuts med ett lass ved på väg mot sta’n syns, ett par oxforor närmar sig kyrkplatsen – på väg med byggnadsmaterial, kanske, och dimman lättar i ådalen för morgonsolen, som speglas i två parallella stålskenor mellan syd och nord, och en man med en säck skymtar där järnbanan kröker bort åt Mjuarna; han är på väg att samla ihop kolbränsle som skakat ner från tågen i de lutande kurvorna. En mörk molnbård i öster smalnar sakta bort, och borta är spegeln framför Holans gård, sedan sjön dikats ut och torrlagts.

Ett par kvinnor klappar tvätt på en brygga vid ån, och en häst syns beta på åmaden. Det kan väl inte vara bäckahästen (näcken) som tagit sig upp på ängen en stund. Nej, han vågar sig nog inte upp i dagsljuset utan väntar tills det skymmer kring Sille å. Men i ekegårdsmarken går skogssnuvan, förföriskt skön framåt och som ett baktråg på ryggen; hon skyr inte dagsljuset och kan förvända synen på männen. Blo’lösan och glupson håller sig undan till Tomasnatten – men då… Kor idisslar i det gröna, och göken sjunger i väst.

Sommaren är god. För ett halvt år sedan var bygden bunden i Bores bojor, och köldens knäppar i knutarna blandades med dunkande från gårdarna, som om det vore 1900-tal, men det var blott ett år över medio av 1870-talet, och dunket kom från slagtröskning i logarna. Där dunkades för brödets skull. Säden maldes i kvarnen vid forsen. Årstiderna växlar snabbt och livet går vidare i socknen, trots svåra nödår under 1800-talet, när Konungens befallningshavande bisträckte rödebyborna med två tusen riksdaler.

Uppe på moahöjden syns ingen kyrka över byn, som den gjort i sex sekler. Kommer man närmare griftegården, finner man en byggarbetsplats med högar av sten och trävirke, efter den rivna kyrkan, som en gång helgades åt Canutus sanctus, nytt byggnadsmaterial ditforslat av bönderna och många arbetande människor i rörelse.

R I P gamle Knutte! Ditt tempel var inte förgäves; blott otidsenligt och kanske illa medfaret i helg och söcken, och bönder och andra besuttna ville väl ”slå på stort”, när de hade fått stålbana genom bygden. Den följde ån genom dalarna, men strömmade i båda riktningarna och var grundad på att James Watt inspirerades till en ångmaskin, när han såg locket lyftas av ångan i tekittelen – och naturligtvis allt mödosamt arbete lyftas av det enkla folket; ande och kropp förenade för ett befriande och välsignat transportmedel.

Snart skall ett nytt Templum magnum, ett Folkets hus före folketshusföreningarna tid, synas vida och lysa vitt över bygden, och dess klockor ljuda åt alla häll. Som ett kors skall det synas ovan ifrån och som en visare mot höjden, från sidan.

Meningarna om ett domicilium communum eller icke skulle säkert divergera bland sockenborna, ty Guds barn aktades olika, och många av de arma kände sig nog inte hemma i Herrens hus; klädda i lump och utan rösträtt och människovärde, vilket räknades i fyrktal. Då köpte ingen stenskrubbade, och lappade, nya kläder.

Bild från Johannesbergvägen i mitten av 1950-talet.

Konsumbutiken syns till höger.

        Byggmästare Karlstedt har kvitterat ut två tusen kronor, som dellikvid när den gamla kyrkan rivits och fyra tusen kronor efter den första av sju betalningsterminer. Kyrkoherde Flyborg blickar mot bygget från trappan till det nya församlingshuset öster om kyrkogården, i den mån han hinner för allt arbete i tre socknar, med förestående uppförande av fem skolor och så kyrkan. Han var ytterligare gripen av att ha nödgats medverka till att riva ett heligt hus. På kyrkogården är kyrkoväktaren, Mattis Jönsson, sysselsatt. Kanske han gräver, ty där öppnas ungefär en grav i veckan i denna socken, och bränning av de döda förekommer inte. Kyrkogården är inte stor, men den räcker för tidens begravningskick. Nära varandra ligger de avlidna i dödens gröna heja.

I församlingshuset bedrivs skolutbildning, mot vilken förekommit allvarliga anmärkningar vid flera inspektioner, och Hallén med flera lärare hade bestämt erinrats om skyldigheter och ansvar samt hotats med påföljder om inte förhållandena blev bättre.

Någonstans hörs klang av stål mot stål och sten, ty granit och gnejs tarvas för socknens största bygge.

Från fantasi till verklighet

        I sockenkrönikan kan läsas, att det var entrepenadauktion den 15 juni 1875. Då antogs byggmästaren Nils Peter Carlstedt från Kristianstad, som för att riva den gamla kyrkan och bygga en ny skulle ha 44975 kronor. Betalningstiden skulle delas i sju terminer, två tusen skulle betalas när den gamla kyrkan var riven och 14975 kronor skulle innestå tills arbetet var synat och godkänt. Byggmästaren hade dessutom rätt till 2000 mans- och 400 kvinnodagsverken.

Det framgår också att 588 kronor tillkom för trossbotten och 4498 för skiffer- istället för spåntak. Byggmästaren föreslog takrännor, men stämmodeltagarna ville ha sådana endast över dörrarna. Efter en kompromiss, då kyrkoherden betalade halva summan, 250 kronor, beslöt man om takrännor runt hela kyrkan.

När den gamla kyrkan revs kom förkolnade trärester i dagen; säkerligen minnen från nordiska sjuårskriget.

Efter rivningen grävdes för grunden till ett djup av en famn. Den första grundstenen lades på plats och gudstjänst hölls på byggnadsplatsen. Från klockstapeln ljöd klangen över bygden för sista gången.

Räkningen för kyrkbygget slutade på cirka 65000 kronor. Den summan räckte också till för en utvidgad kyrkogård och en materielbod, men inte till värmekaminer, vilket kyrkoherden var mycket besviken för.

Kyrkan stod färdig att vigas in den första söndagen i advent 1877.

Rödeby kyrka vid sekelskiftet.

Fotografi: Gustav Karlsson

Ett nytt tempel viges

        Uppe på moahöjden syns ingen kyrka över byn, som den gjort i sex sekler. Kommer man närmare griftegården, finner man en byggarbetsplats med högar av sten och trävirke, efter den rivna kyrkan, som en gång helgades åt Canutus sanctus, nytt byggnadsmaterial ditforslat av bönderna och många arbetande människor i rörelse.

        Sommaren är god. För ett halvt år sedan var bygden bunden i Bores bojor, och köldens knäppar i knutarna blandades med dunkande från gårdarna, som om det vore 1900-tal, men det var blott ett år över medio av 1870-talet, och dunket kom från slagtröskning i logarna. Där dunkades för brödets skull. Säden maldes i kvarnen vid forsen. Årstiderna växlar snabbt och livet går vidare i socknen, trots svåra nödår under 1800-talet, när Konungens befallningshavande bisträckte rödebyborna med två tusen riksdaler.

        R I P gamle Knutte! Ditt tempel var inte förgäves; blott otidsenligt  och kanske illa medfaret i helg och söcken, och bönder och andra besuttna ville väl ”slå på stort”, när de hade fått stålbana genom bygden. Den följde ån genom dalarna, men strömmade i båda riktningarna och var grundad på att James Watt inspirerades till en ångmaskin, när han såg locket lyftas av ångan i tekittelen – och naturligtvis allt mödosamt arbete lyftas av det enkla folket; ande och kropp förenade för ett befriande och välsignat transportmedel.

        Människor strömmade mot kyrkan från alla håll och i stora mängder, med hästskjutsar, gående och kanske från tåget. Det var en stor dag. En kyrka skulle nyinvigas. Det hade inte hänt på sex hundra år. Men nu! Jag var med i tankar och fantasi – decennier efteråt. Kyrkan var nystädad, och Mattis Jönsson hade krattat gård och gångar. Kanske att en avdelning båtsmän paraderade under ledning av en corporal och i kronans mörkblå och gulrandiga uniformer. Ljusen i kronorna flammade varmt, och allt var festligt och högtidligt. Advent 1877.

        Meningarna om ett domicilium communum eller icke skulle säkert divergera bland sockenborna, ty Guds barn aktades olika, och många av de arma kände sig nog inte hemma i Herrens hus; klädda i lump och utan rösträtt och människovärde, vilket räknades i fyrktal. Då köpte ingen stenskrubbade, och lappade, nya kläder.

        Snart skall ett nytt Templum magnum, ett Folkets hus före folketshusföreningarna tid, synas vida och lysa vitt över bygden, och dess klockor ljuda åt alla häll. Som ett kors skall det synas ovan ifrån och som en visare mot höjden, från sidan.

         Gustav Flyborg talar:

”Du  Rödeby församling!

             Vi hava i dag för första gången firat gudstjänst i denna i dag nyinvigda helgedom på den nu ingångna nya kyrkoårets första dag. Herren, den store Byggmästaren, som givit oss detta tempel, som nu står här skönt och prydligt. Han give av sin stora nåd, att här alltid från denna predikostol ett rent och klart Nådens och Sanningens Ord måtte bliva förkunnat av rättsinnade lärare och predikanter.

        Måtte aldrig otrons stämma här bliva överröstande och vinna gehör!

        Vi veta icke vad för öden detta tempel har att genomgå, hurudan dess historia kan komma att bliva. Den kan bli märkvärdig nog! Långt sedan vi och detta nu levande släkte skiljts hädan, hoppas vi att denna byggnad står kvar och får se det ena släktet efter det andra av våra efterkommande passera här in och ut genom sina portar! Måtte de då år efter år, våga vi säga sekel efter sekel, här i denna helgedom inom dessa väggar alltid tillbedja Gud i ande och sanning!

        Måtte ordet om nåd och sanning, kommet genom Jesum Christum, alltid här få höras samt bliva trott och anammat till många, många människors frälsning och härliggörelse, så att vår dyra Salighetshövding även genom tempeltjänsten här måtte få många ??? till lön för sin möda, sitt arbete, sin blodsvett här på jorden! Måhända kan detta tempel komma, kanske snart nog, att få uppleva stora händelser, inom Christi Rike på jorden. Och troligt är det! Måhända får detta tempel se Anticrist med sina härar och genom sina redskap nalkas och vilja tränga in även här, för att ödelägga denna helgedom eller bringa därin förödelsens styggelse! Gud give då, att här må finnas trogna herdar, trogna sanningsvittnen och församlingsmedlemmar, som står honom väldeliga emot i andens kraft. Gud give då, att Rödeby församling måtte så hava anammat nådens och sanningens ord genom Jesum Christum, att den icke frivilligt lämnar denna sin helgedom till pris åt Satans tjänare, utan att också här må gå i fullbordan vad skrivet står i 46 Ps. 2-6 v.

         Måhända kommer detta tempel, kanske också detta snart nog, att även få uppleva stora världstilldragelser, så att dess torn får ringas med stormklockorna vid en utvärtes fiendes annalkande. Ho vet! Allt manar och bjuder oss envar att framför allt anamma Herrens ord, ty ”intet ord är givet så visst som Herrens ord, och ingen gärning bliver som ej i Gud är gjord”!

        Må därför detta Nådens och Sanningens ord Sabbat efter Sabbat i levande tonart här ljuda!

        Måtte sådan bön uppsändas bland oss här och över hela Svea land av en skara trogna arbetare och många levande röster i denna helgedom höras så lov tillbedjan och jubel hörs i den himmelska Guds stad! Ja, låtom oss hörsamt bedja.”

* * *

        Så talade kyrkoherden i Fridlevstad-Rödeby pastorat, doktorn Gustav Georg Flyborg, en gång konfirmationslärare åt August Strindberg, från predikstolen i Rödeby nyinvigda kyrka, söndagen den 2 december 1877, det nya kyrkoårets första dag.

       Vädret var dåligt, men kyrkan var välbyggd och skön att se, med glänsande skiffertak, vita väggar och sjungande malm i tornet. Kyrkorummet saknade visserligen värme och orgelverk, men hade takrännor runt om, efter det att kyrkoherde Flyborg betalat halva kostnaden för dem; för hans del 250 kronor. Han var mycket besviken för att eldstäder för uppvärmning saknades.

        Mycket folk kom till invigningen, kyrkan var fullsatt och ett flertal poliser övervakade ordningen, av oro för dryckenskap och bråk. Men, endast en fridstörare behövde gripas. I brist på orgelmusik, medverkade militära musikanter från Karlskrona, och ett trettiotal barn från folkskolan sjöng, under kantorns, Cederberg, ledning: ”Frälsta värld” och ”Fader vår”, båda trestämmigt. Troligen var det J O Wallins psalm från 1814, Fader vår, som barnen sjöng.

Herre, du som från det höga / allt bevakar med ditt öga. /

Allt bevarar i din famn. / Fader vår, vi dig åkalla. /

Heligt vare för oss alla / Ditt tillbedjansvärda namn…

Enligt ett referat i Blekinge Läns Tidning den tionde december var kyrkanfylld med så mycket människor som utrymmet medgav, och likväl förekom intet störande ljud, och bland skarorna utanför märktes inte, med blott ett undantag, någon nämnvärd oordning.

Sex präster medverkade i invigningen: kontraktprosten Andersson från Listerby som höll invigningstalet, kyrkoherden Flyborg, prästen Lech från Fridlevstad, amiralitetspastorn Bergelin från Karlskrona samt komministrarna Lindstam från Lösen och Strömberg från Vissefjärda.

 Eftergudstjänsten i kyrkan samlades av kyrkoherden inbjudna i det närbelägna annexhemmet för gemensam middagsmåltid: kontraktsprosten Andersson och dennes assistenter, byggmästaren Carlstedt och en del avbyggnadsnämndens ledamöter.

Byggmästaren Carlstedt hade aftonen innan uppvaktats av några av församlingens fruntimmer och förärats minnesgåvor, som uttryck för den belåtenhet som rådde med hans välutförda arbete, och i fattiggårdshuset i Östra Rödeby sörplade hjonen skummjölk till morgonmålet och gick till sängs om aftonen, på madrasser av det billigaste tyg som kunde köpas på Växjö marknad. Det skulle dröja ända till 1907 innan de fick morgonkaffe, efter ingripande av landshövdingen. – Att skummjölken var nyttigare än kaffet, är en annan historia; men omväxlingen och stimulansen…

 Tiden tycks hasta undan när mycket sker, och snart skymde aftonen bland kala träd och gula löv kring Herrens höga byggnad. En innehållsrik dag var till ända; nästa dag var måndag och livet i socknen återvände till det vardagliga. Men på mohöjden pekade den höga spiran mot zenit, för sekler.

Gustav Karlsson

Prästgården i Rödeby. Fotografi från pastorsexpeditionen.