En berättelse om Sonja Svensson f.d. Lundins barndom.

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

Jag har lagt in uppgifter om torp och personer som Sonja skriver om.

Några anteckningar från min barndom i Hökarmåla

och hur mina föräldrar levde sitt liv där

För att förstå hur det vara att leva på en liten skogsgård i Blekinge i början av 1900-

talet tror jag att det är bra att läsa Sven Öjvind Swahns ”Anteckningar om en gammal blekingsk skogsgård”.

Min Far Johan Albert Lundin född 9/5 1876, hette från början Jonasson, och var en av sex syskon. Farfar och Farmor var statare och bodde i ett litet torp i Flaken på gränsen till Småland. Torpet hette Ö. Blomstertorpet, min farfar kallades därför BlomsterJonas. På den tiden ansågs det vara ett öknamn.

Hur min Mor och Far träffades vet jag inte, men troligtvis var det på någon dans i ett vägskäl, det var nämligen så det dansades på den tiden, någon spelman från någon by kom med sitt tvåradiga dragspel eller sitt munspel, han gick spelandes vägen fram, ungdomen hörde musiken och så dansades det så länge dom orkade, det var ju inget halt dansgolv precis.

Far var ingen välkommen friare i den välbeställda gården, men kärleken finner ju alltid på utvägar, så dom beslöt sej att åka till Stockholm. Hur dom fick pengar till resan vet jag inte, men dit kom dom. Far fick arbete på Finnbodavarv, och Mor som piga i en familj. Båda skötte sina jobb, men ibland var dom lediga, då packades en korg med något att äta och dricka och så begav dom sej till Hagaparken, kanske var det där som min bror Erik kom till. Hur som helst, år 1901 reste Mor tillbaka till Hökarmåla. Gissa om hon blev utskälld. Den tionde februari 1902 föddes alltså Erik under hånfulla kommentarer speciellt från Mors Mor. Far jobbade på, och tjänade faktiskt ihop en bra slant, kom så tillbaka till Blekinge. Morfar beslutade att den ”stora” gården skulle delas mitt itu. Således köpte Mor och Far den ena hälften, då började deras strävsamma liv på en liten stenig gård i skogen. Men dom var båda vana att arbeta, så dom klarade sig ganska bra. Så föddes då vi fyra syskon ytterligare. Knut 1905, Gösta 1907, jag 1917, Kurt 1919. Vi fick alla arbeta med jordbruket så mycket vi kunde. När vi var lediga från skolan var det att rensa ogräs, gallra bet- och rovland, räfsa hö, sopa bort säd från stenar när Far sådde, vilket skedde för hand. Några maskiner fanns inte. Vi hade två hästar, 7-8 kor, får, höns, gäss, katter, en St. Bernhardshund som hette Stina, hon var min kamrat, många var dom mil som hon och jag hade sällskap av varandra när vi strövade och sprang i skogarna.

Apropå skolgången så hade vi omkring 1 mil fram och tillbaka att gå från 7 års ålder. Det fanns fem hus på den vägen, elektriskt ljus fanns inte, så när det var mörkt var det bara något svagt lyse som kunde ses  från dessa hus. Det var bara att traska på i snö, regn och blåst  tills man var hemma. Inget tal om att någon skulle möta med lykta, man fick lära sej att klara sej själv. Vi hade sådan skolgång att en grupp började på morron, den andra gruppen började klockan 1. När man då slutade var klockan fem, i oktober-november är det mörkt klockan 5, gissa om det var hemskt då att gå ensam en halv mil genom skogen. Särskilt hemskt att då minnas vad  som brukade berättas i fotogenlampans sken om allt som hänt längs denna väg i forna tider, både naturligt och onaturligt. Apropå det senare så var mina föräldrar mycket skrockfulla. Dom var övertygade om att det fanns andra än vi människor på gården och i trakten, det gällde att hålla sej väl med ”dom”. Om vi inte kunde hitta någon sak, som vi behövde så sa Mor alltid; ingen fara, den kommer fram när ”dom” har haft den, eller så här, (när diskvattnet skulle slås ut, avlopp fanns inte) ”kom ihåg att du ropar akta er, innan du kastar ut. Gastar och spöken var något dom trodde på. Kan i sammanhanget berätta vad som hände en morron, när Mor vaknade, kände sej dålig och upptäckte att halva kroppen inte fungerade. Hon var mer eller mindre förlamad. Far rusade iväg till ett torp långtbort i skogen, där bodde en gammal man som hette Lasse. Far och han skyndade tillbaka till Mor. (Lasse ansågs vara trollkunnig). Han tog Mor med sej ner till en skogsdunge i närheten, där flätade han en hank av några grenar. Han gned mors kind med denna hank, allt medan han mumlade ” jag skjuter för joraskott, jag skjuter för nycklaskott, jag skjuter för dörraskott, jag skjuter för de ondas skott som flyger om middagen”. Sen sa han; nu Ingeborg, nu blir du bra. Så småningom blev Mor nästan bra, ena ögonlocket hängde dock ner lite grann. Var det gamle Lasse som botade henne?? Detta hände i början av 1920-talet.

När Kurt och jag skulle jobba med något kunde Far säga t ex så här, ”när ni är färdiga med det här stycket (det kunde vara att gallra, rensa, räfsa eller dyl.) så är ni lediga”. Ofta var vi då klara fram på eftermiddagen. Jag minns än hur skönt det kändes att slänga kratta eller räfsa, rusa hem till Mor i köket, få en bulle, rycka till sej baddräkten, rusa vidare till Mörtsjön ett par kilometer längre bort, där badade vi alltid och lärde oss simma. När vi sen kom hem hade Mor kvällsmaten färdig, då satt vi alla föräldrar, barn, så kallade drängar (som Far hade anställt daglönare) som inte bodde i huset utan i något torp i närheten. Det var då det berättades, både sånt som var hemskt och det som var roligt. Jag minns särskilt en man som hette Berglund, han hade varit rallare i Norrland när inlandsbanan byggdes, att höra honom berätta var en upplevelse. Det var historier som inte alltid var så rumsrena, men man lyssnade med öronen på helspänn.

Det där att man fick arbeta som barn, är något jag är tacksam för, man lärde sej att arbete är viktigt, den fritid man hade blev mer värdefull än om man bara varit ledig. Överhuvudtaget minns jag min barndom som en ljus och glad del av mitt liv.

Vi hade ganska många höns på gården, det var Mor som skötte dom, samlade ägg i två veckor, dom plockades i två korgar som Mor bar, en i var hand halvmilen till tåget ( ingen lätt promenad ) sen stod hon på torget i Karlskrona tills äggen var sålda. För äggpengarna köpte hon sen kläder till oss barn och sej själv och även till Far förstås.

Tack kära Mor för alla äggkorgar Du bar för oss!

När Mor var i stan var det jag som fick sköta om huset, laga mat åt dom som arbetade på åkrarna, skura köksgolvet och köksstolarna vilket alltid skulle göras på Lördan, då luktade det såparent i hela huset. När Mor sen kom hem var det alltid något gott i botten på korgen.

Jag minns, en gång bad jag att hon skulle köpa en modern grammofonskiva i stan. Far hade nämligen skickat efter en grammofon från Åhlen o Holm plus några skivor, det var gammal dansmusik. Jag tyckte det skulle låta lite modernare så jag bad henne köpa ”strö lite rosor på den väg vi vandra”. Den var modern då. Gissa om den spelades!

Jag har inte skrivit något om vad slags mat vi åt. Ja, basmaten kom från det som gården gav, alltså; fläsk, kött , ägg, mjölk, potatis, grönsaker, äpplen, hallon, vinbär m.m, specerier (salt, socker o dyl) fick givetvis köpas. Ibland hände det att vi drack rågkaffe av egen råg som rostades i ugnen. Mor bakade matbrödet i den stora bakugnen som låg mitt i huset strax bakom järnspisen. Först eldade Far den varm med stora vedklabbar, när elden hade slocknat sopades glöden ut, sen sopades ytterligare med enriskvastar, och så var det dags att med en stor brädspade sätta in brödkakorna i den heta ugnen. Hur länge dom gräddades fick jag aldrig klart för mig, men brödet var alltid perfekt ( en konst att baka så).  Till julen bakades det s. k. siktebröd, en ljusare sort. För övrigt började julen med att en gris slaktades, av den tillverkades korv, sylta, stekar och annat som hör julen till. Det var inte så många rätter att välja bland som nu för tiden (1996), men vi tyckte vi hade det festligt. Granen höggs givetvis i vår skog. När Kurt och jag ansågs vara stora nog att hantera en yxa, var det vi som fick förtroendet att hämta hem granen. På julaftons förmiddag städades det extra noga hos djuren, dom  blev utfodrade med extra gott foder, en havrekärve hängdes ut till fåglarna, innan det var dags för oss  människor att sätta oss till bords. Då var det vit duk på bordet och tända ljus överallt. Maten bestod av det som Mor tillagat efter slakten, lutfisk som köptes torkad, hängdes i ett rep, blötlades på detta sätt i vår sjö, lutlades och vattnades ur, denna procedur började på Annadagen, sist åt vi risgrynsgröt. Efter maten blev det kaffe som i våra dagar, pepparkakor, mandelmusslor, klenäter osv. TV med Kalle Anka fanns ju inte men vi lyssnade på batteriradion som sände hälsningar från Sverige till utlandssvenskar till havs och lands. Julklappar delades ut, det var mest nyttiga saker, något onyttigt fanns ibland med i säcken som t ex fickkniv, påse med pärlor, som man gjorde halsband av, en enda gång en docka till mig. Leksaker i dagens mening förekom inte hos oss. Jag har glömt att berätta att veckan innan jul packades det en korg med julmat som vi barn fick bära ut till torp i närheten, där bodde ensamma människor som verkligen var fattiga. Dessa torp låg ensligt djupt inne i skogen, en gång blev Kurt och jag kvar i en stuga där bodde en liten gumma, som hette Estrid, hon tyckte det var synd om oss att vi skulle traska hem längs obanade stigar med djup snö, så hon lät oss ta av strumpornas som var blöta och hänga dom framför den öppna elden i den murade spisen ( där hon för övrigt lagade sin mat varje dag ). När tiden gick och det blev mörkt och vi inte kom hem, tände Far en lykta och hämtade oss, det var ingen liten bit att gå, mycket snö och kolmörkt i skogen. Jag minns än hur skönt det var att koma in i köksvärmen där hemma efter den vandringen, gott att sen krypa ner i sin varma säng. När Mor blåste ut lampan på kvällarna läste hon ofta en liten vers, som lät så här;

Nu är lampan släckt

nu är natten tyst och klar

nu står alla minnen upp

från långt försvunna dar.

Jag har aldrig glömt den versen. Mor ville få det lugnt i huset, innan vi somnade.

Efter vinter kommer våren, isen smälte på sjön och 1:a maj skulle man bada om det var aldrig så kallt. Då började vårbruket vilket vi barn fick delta i, sätta potatis, så grönsaker och andra förekommande sysslor.

Skolterminen slutade ofta den 11 juni alltså på min födelsedag. Så gick åren i Hökarmåla.

Hösten 1933 reste jag till Landskrona för att i några månader lära mej de första grunderna i damfrisöryrket. Men det är en helt annan historia.

Detta är nedtecknat av

Sonja Svensson född Lundin

Sonjas son Håkan har tillhanda hållit detta underlag.

Lasse bodde på Bångatorpet.

Estrid bodde i ett torp på Mörtön.

Blomster Jonas

Berglunds 

Orrastugan hd450

Otto Anderssons bp450