Rödeby

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

Presentation

av Gustav Karlsson Walles

V. Från Östra Rödeby mot Hökamåla-Mörtön

          Låt oss tänka oss en fotfärd på 1930-talet, mot Hökamåla och Mörtön, och att vi börjar i vägskälet där Stationsvägen sluter till Mörtövägen. Först går vi uppåt Kumlahallabacken. Till vänster mot höjden bodde Per Lejon, som bland annat gjorde svarta kistor åt fattiggården. I den svarta färgen glimmade krossat stenkol.

Per Lejons stuga vid Mörtövägen

          Till höger var björkbacken, där som fanns karusell och dansbana. Ovanför första backavsatsen finns en stor villa till vänster, där Slaktare-Pelle höll till en gång. På 1930-talet nämndes den Hönsa-Karlssons hus. I nästa. röda, hus bodde ”Lilla fru Olsson” med barn, bland dem den livade Skotte, som en gång räddade mig från stryk av Karl Johans Gustav, då denne ogrundat beskyllde mig för att ha mixtrat sönder glödlampan till hans velociped.

          Mitt emot, på andra sidan vägen, hade en klädhandlare från sta’n, Ruben Abrahamsson, fritidshus i en vit villa, som tidigare ägts av hans svärfar, Fiska-Pellen. Bakom den, i sluttningen, var stenhuggaren August Anderssons röda stuga. Klädhandlarens var ”finare” folk. De åkte Opel Capitan, hade golfbyxor, finkepsar och spatserkäppar och gick med händerna på ryggen; på något sätt höjda över livet längs byvägen.

- Jorden är Herrens…

          Förbi ”Tattarekåken” eller ”Mexikanska stugan” fortsatte vägen mot Sjevakurrabackarna. På vänster sida var ”Lilla mark” med genväg över Håkenas torp till stationsvägen. Mellan Sjevakurrabackarna fanns avtagsväg till höger, mot Hökamåla sett, som ledde ner i marken genom två le’ (grindar). Där inne låg Kak-Evas och skräddare Welanders stugor. Wealander kunde skjuta med pistol, om luarna blev alltför påträngande med fönsterhartsning och annat ofog.

          Där intill bodde också en stenhuggare och träslöjdare som hette Alexander. men vanligen kallades Ryssen. ”Sander” var duktig i sitt yrke, och än i dag vittnar stolparna kring kyrkolunden om honom. Ibland hade han bucklor i plommonstopet (hatten), när han kom från sta’n. Hans viv hette Tilda, som kokade kroppkakor och stekte flottsuddar till honom. Hemmet kallades för Högadal eller Gökalyckan, som Sander i fattigdomen sades ha intecknat över skorstenen och sedan sökt sälja, med klent resultat. Han blev kvar vid Gökalyckan, tills döden tog honom där ifrån 1947.

          En annan stenhuggare förtjänar att nämnas; den gudfruktige Gustav Svensson. Han bodde tidigare i det hus som nämnts i samband med klädeshandlaren. G S blev utan ved en vinter, varefter han högg ned grannens apel till bränsle. Då grannen förehöll honom det olämpliga där i, svarade den gudfruktige: - Jorden är Herrens!

Rundradion kom till byn

          Under trettiotalet började radiomottagare komma till stugorna, genom handpenning och avbetalning, och blev till omväxling med spökhistorier, handslöjd och kortspel. Den första typen var en kristallmottagare, av mycket enkel konstruktion och av mindre betydelse. Utvecklingen gick emellertid snabbt, och snart kom så kallade raka mottagare. Det var en stor upplevelse att höra Karl Gerhard och Edvard Persson i småstugorna. Senare följde mera utvecklade så kallade superheterodynmottagare. Harry Brandelius och Sven Olof Sandberg betog byborna med ”Han hade seglat för om masten” och ”Helgdagskväll i timmerkojan”, och Edvard Persson sjöng välljudande om ”en liden vid kanin”.

Spöken vid Sjevakurran

          Åter till vägskälet mellan Sjevakurran och Mörtövägen. Mörtövägen rätades sent under trettiotalet. Förr var den krokig och låg närmare kurran. Höjden till vänster om nämnda vägskäl kallades Gökabacken och var samlingsplats för de unga; om sommarkvällar kortspel och stojande och om vintrarna bobåkning, till dess att Sander, efter några kullhalkningar, grusade backen och sa’:-  Nu kan ni åka lagom, luar!

          Om våren sjöng gökar kring backen och vakan spelade -  sången till Livet. Sjevakurran var skrämmande i mörka nätter. Där spökade, sade man, ty där hade en man dräpts, när han överraskade tjuvar som slaktade hans ko. Namnet Sjevakurran kan ha uppkommit genom att tiden förvränger många ord (Lättja lingua). Ursprungligen kanske namnet varit Sjövrån resp. Sjövråkurran.

          Över kurrans vatten dansade lyktgubbar i mörkret under Skyttens stjärnor och Orions krigaresvärd. Edvar’ta-Johannas Johan var skumrädd och skanderade: - Den satans Sjevakurran, som jag skall gå förbi!

Mjölkabord, koflockar och brödbil…

          På vägen mötte man människor, som färdades på olika sätt och Ivar Håkanssons gula skåpbil, på väg till Lidmarks handelsbod med dagens bröd – ibland kanske gårdagens. Mjölkbilen hämtade mjölkspännerna från mjölkbordet i vägskälet vid skolan, dit bönderna levererade dem, och skummjölk kom åter från mejeriet. Skummjölken amvändes för grisar och kalvar, kanske även för människor, ty vid det mjölkbordet släckte vi unga törsten, på hemväg från dansbanor i sommarnätterna.

          De bönder, som diskade sina mjölkspänner dåligt, fick röda lappar på dem, från mejeriet, så kallade skitlappar. På en bondes mjölkspänner sågs ofta sådana röda lappar.

Lidmarks handelsbod vid vägskälet Hökamåla-Mörtön.

På trappan: dottern  Greta Lidmark. 1937.

          Om sommaren syntes ofta koflockar på väg till eller från sommarbetet, under ledning av tidens och ortens cowboys – kogubbarna. Särskilt minns jag ”Träsko-Hjalmar” från Maria Hanssons gård. Han sparade träskorna genom att bära dem med den ena handen. Han var en särling, som var kunnig i latin, engelska och tyska språken och som kunde mantalslängden utantill; med namn, födelsedata etc.. Han kunde även, på begäran, recitera Dödens ängel ur minnet, alla trettiosju stroferna, och var väl kunnig om den svenska floran.

          Från vägskälet vid skolan spreds ljuset i byn – genom skolan och genom bandelsmannens fotogen. Där ifrån glimtar det ännu.

* * *