Rödeby

Presentation

Copyright rättigheter gäller för alla bilder och all dokumentation.

Finns det inga anteckningar om ursprunget av foto så kommer dessa ifrån mitt bildarkiv. Stefan Lundin

av Gustav Karlsson Walles

Rödeby kyrka etc. Del av oljemålning av Gustav Robé. Fotografi: G Karlsson.

Tidigt 1900-tal.

Ur Levnadens led: berättelser från Rödeby

I.                 Från kyrkogården till Eken

Vårdarna vittnar

ånga rödebybor har jag sett och mött under min åttioåriga levnad, och även deras bygd och samhälle, vilka förändrats mycket och i månget.Jag vandrar ofta i kyrkbyn och på kyrkogården, där gravstenar kan spegla både sol, måne och, inte minst, det förflutna. Då tränger tankar på: - Där jordfästes en avliden i veckan, ungefär. Det blir femtio om året och fyra tusen under min levnad; lika många som i församlingen. I kyrkojorden är flera bekanta än omkring, i den levande socknen.

Namnen på stenarna vittnar om föregångare, som fick en sten efter döden. Men de flesta, mindre bemedlade och arma, ligger där utan märken efter sig. Titlar och yrken kan läsas på stenarna: präster, agronomer, hemmansägare, skollärare, gårdsmän, skräddare, skomakare etc. Men, backstugusittare, tiggare, fattighjon och flera arma finns inte nämnda. Till dem fanns inte multum satis…

M

                       Fotot är från 1930-talet. Till vänster i förgrunden gamla Moogården.

                                       Snett till höger därom sybehörsaffären.

        Nu för tiden utesluts ofta titlar på gravstenar. Lika gott är det – kanske. Inflationen, som kan vara både djup och vid, har satt spår. Jämställdhetssträvandena medförde inte att ”fina” titlar försvann utan, tvärtom, anammades och spreds i de djupa leden. Skolbarn kallar sig studeranden, nasare kallar sig direktörer och högskoleutbildning är nedsträckt mot vedhuggarenivå; därmed intet illa sagt om skolbarn och vedhuggare, men var sak på sin plats är nog bäst.

Rödeby kyrka 2008. Fotografi: Gustav Karlsson

Från Moo mot Snopps berg

        Smala vägar slingrade i kyrkbyn förr. Centrum präglades av kyrkan, Moo gård och Widéns lanthandel. Längs vägen åt staden, mot Elineberg, fanns Carl Carlssons lanthandelsbod, Trekås kallad, som brann bort på 1930-talet, inklusive Carlsson. Där arbetade den unge Georg Årlin som bodbiträde, innan han tog steget mot berömmelse till Dramatiska teaterns elevskola och en framgångsrik skådespelarekarriär.

        Från Elineberg sluttade Skräddare-Olabacken mot Axel Nilssons gård, numera ”Loppmarknad”, och Försöket, som vägskälet i Västra Rödeby kallades. Där dansade de unga i ljusa, ljumma sommarkvällar, efter dagsverkena på gårdarna. De kom från alla fyra hållen och fröjdade i vägdammet till fela och dragklaver, medan hästskjutsar och oxspann kunde ses fara förbi från staden, efter leverans av lantprodukter och inköp av stadsvaror. Kanske körkarlarna hade förfriskat sig i krogarna efter vägen och körde i kapp under hemfärden. Hästarna lär ha hittat hem själva, om det behövdes.

Sybehörsaffären, mitt i Rödeby. Foto H.Jonsson.

Träsko-Hjalmar haltade

        Vidare mot staden passerades Silltorpsån och Kassabron, där Alfred Svensson och senare Ernst Sonesson hade lanthandelsbod. Där fanns även kvarn och såg och urmakeri, med en stor klocka på väggen mot vägen. Vid den stora, ihåliga eken, där en mördad man sades ha blivit undangömd, efter krakel i kaféet i närheten, låg Carl Elvings smedja med rök, eld och stålklang. Där skoddes hästar, sattes hjulringar på vagnshjul och mycket annat. Kanske även en och annan extraktion kunde utföras, om tandvärken blev outhärdlig; inte omöjligt…

        Ibland kunde Träsko-Hjalmar komma, Maria Hanssons dräng och hjon; en hedersman, på väg till kvarnen med en stor säck säd på ryggen. Hjalmar var mycket stark och – självlärd. Han sades kunna lyfta ringvälten och kunde alla trettiosju stroferna i ”Dödens ängel”, blommors namn på latin, läsa engelska och tyska och mantalslängden utantill.

Rödeby ek.

Jag slutar utfärden, i minnen och tankar, vid Snopps berg med Folkets hus. Där finns en grotta, i vilken Jätten Snopp bodde. När kyrkans klockor, i medeltiden, började ringa över bygden, blev Snopp så illa berörd att han slungade två stora stenar mot den förhatliga. De nådde emellertid inte fram, utan fastnade i sandjorden i Östra Rödeby, där de ännu kan beskådas.

        Därmed förekom Snopp upplysningstidens motto: Ecrasez l’infame! (Krossa den skändliga!)

        Rödeby 1 augusti 2008